Dagarna går. Helt plötsligt har vi varit här i över två månader (fast det känns som ett år), rest till Laos, lämnat en lägenhet bakom oss och installerat oss i en helt ny. Det är en hel annan "vardag" här än hemma men samtidigt är mycket sig likt; Emil är den som ansvarar för uppstigandet av familjen, medan Cassandra är den som förser honom med den utmaningen. 

 

Numera vet vi till vilken restaurang vi ska gå till för att få perfekt balans mellan kostnad och smak. Vi tänker och räknar i thailändsk valuta (allt blir roligare när man får veta vad det blir i bath). Numera är man van med att överraskas av förfärliga stanker som sedan avlöses av fantastiska dofter när man går längs gatan. Vi vet hur vi ska uttala "Huai Khwang" för att få taxichauffören att förstå att vi är "lite mer än turister" och därför vägrar åka på ett förbestämt pris. När vi handlar i matbutiken vet vi att det inte är någon idé att struna i att lägga frukten i en påse och be en medarbetare väga och klistra ettikett på den (så som man kan göra i Sverige) eftersom det kommer att ta ytterligare fem minuter vid kassan, då expediten själv måste springa och göra den proceduren. Det finns alltså ingen kod som de kan slå in för att sedan bara väga koden. Antalet gånger vi (omedvetet) glömt detta är pinsamt. 

 

Men så har vi kommit hit, till denna onsdagskväll, och vi gör oss redo för att sova. Fast hos er är klockan bara åtta, så vad gör ni? 

 

Cassandra