Avresedagen kryper närmare och jag tänker på den med skräckblandad förtjusning. Det känns ungefär som att stå på 10:ans avsats i ett hopptorn; som att jag står kvar med ena foten på avsatsen, den andra rakt ut i luften, och jag har precis flyttat över min kroppstyngd ut från kanten, så pass mycket att det inte finns en chans att ångra sig. Just så, som i det ögonblicket, känns det när jag tänker på vad vi håller på med.

 

I går var vi tillbaka i Götlunda för att rösta, tända ljus på graven och säga hej till våra hyresgäster, som verkar trivas i nya huset. Vi passade även på att fika med Emils pappa. Att säga hej då till Greta och vår granne Emmy var så otroligt tungt; många tårar och en tung klump i magen.

 

När vi sedan kom hem – trötta och känslomässigt överväldigade – var det dags för en morsdags-fika!

 

Cassandra